En känsla som jag har är att jag är livrädd. Livrädd för att jag har valt fel ett fel jobb, livrädd för att imorgon gå bredvid på en arbetsplats där jag egentligen inte ska vara. Risken för att bli slagen, kränkt och i allmänhet bli totalt förstörd.Ush och fy asså...Jag ler och säger att det känns jätte bra med ett jobb, men innerst inne så skakar jag...Jag skakar för en gångs skull av rädsla, riktig rädsla.
Men samtidigt så känner jag mig lycklig, inte lycklig som i kär, men ändå på något sätt åt det hållet. Asså visst man har blivit lämnad och sårad, men känslorna för en person kan väl inte bara försvinna? Eller kan dom det?Kommer dom inte alltid att finnas kvar, långt där inne? Idag har jag känt en annan känsla för just en sån där person. Och jag står förvirrad nu och funderar över vad jag egentligen vill. Egentligen vill jag bara lägga mig ner, försvinna ett tag och sen vakna upp och inte känna någonting alls, men det gör jag ju. Jag känner ju någonting, men vad?Jag tror att jag saknar dig mer än vad jag själv vill erkänna!
Ja idag är just en dag, ska jag skratta eller gråta??Jag vill vara lycklig, glad och tacksam över att jag ändå har lyckats så bra med mitt liv, men det ända jag känner just nu är ångest, panik, förvirring, kärlek, hat och rädsla. Jag vill ta mig vidare, men frågan är bara: Åt vilket håll? Det känns som om jag står stilla i ett universum, men att människorna bara susar förbi mig.
(och inte nog med att jag känner som jag känner, så spelade blåvitt lika mot självaste HIF)
1 kommentar:
gumman, bara ring om du vill prata <3
Skicka en kommentar