Well well well......bloggeribloggera.....Varför utsätter man egentligen sig för ju det här momentet???Att frivilligt och medvetet blotta sig själv för andra att läsa?? Egentligen så är det rätt korkat, men samtidigt så anser jag att det känna bra att få ut mina innersta tankar och på så sätt kanske hjälpa andra att förstå mig. Så det är nog därför som jag ändå, trots funderingar, skriver i den här bloggen.
För att vara helt ärlig så inser jag nu att min fantasi och min motivation till att skriva detta egentligen inte finns. Det är ju fan skit svårt att försöka få ner någonting som för andra kan låta lite vettigt.Hmm egentligen så ska jag ju inte bry mig om vad andra tycker, eftersom det är mina tankar och känslor som jag förmedlar här.
Och för att återkomma till tankar och funderingar. Det är nog någonting som jag nu för tiden spenderar en massa tid på. Jag har liksom för fått för mig att om man ägnar tid och energi på att tänka och fundera på livets alla ovanligheter, överraskningar, äventyr, händelser och livet i allmänhet, så blir man klokare. Hmmm eller ja, jag hörde i alla fall att man skulle blir det om man gjorde det. Och klokare kan jag väl ärligt säga att jag faktiskt ibland känner mig. Med tanke på det jobb och den utbildningen så anser jag mig själv vara en mycket klok och mogen tjej för min ålder. Asså jag menar vi alla människor olika och vi har olika värderingar och sätt att se på saker och ting som händer i livet. Dessa olika värderingar och sätt borde inte på något sätt påverka andra människor sätt att se på en. Men tyvärr så är det ju faktiskt så. Detta hemska ordet ideal. Fan asså det står mig verkligen upp i halsen. Vem fan är perfekt, asså seriöst, egentligen vem är det??Jag menar alla människor besitter ju en egenskap om att vara unik, så varför inte ta vara på den?Tänk om alla hade varit likadan eller alla hade tänkt likadant. Hur hade världen då egentligen sett ut???
Hmm men vem är jag att snacka skit om ordet ideal?Jag är en levande exempel på att skönhetsideal och allt sånt skit fungerar på dagens tjejer. Jag blir ständigt påmind om hur jag ser ut eller rättare sagt hur jag borde se ut för att platsa.Jag lever efter den ständiga kampen om att nå det där idealet, som jag egentligen borde bojkotta. Men hur lätt är det egentligen???Min pojkvän säger att jag är fin som jag är och visst det kanske jag är. Men inte i mina ögon. Jag ser en sak och verkligen tycks se någonting helt annat. Därför är det ju så svårt....Jag har så mycket att vara tacksam för och det är verkligen tack vare mitt hjärtas alla bitar som jag befinner mig här idag..Inte på grund av hur jag ser ut eller borde...Varför låter man sig egentligen påverkas så av mediernas sjuka syn på det som dom anser vara det normala???Jag menar USAs "Size 0" är ju helt absurt. Vem fan skulle egentligen vilja befinna sig där???Seriöst vem???Inte jag i alla fall. Men lik förbannat så klagar jag över hur jag ser ut och vad jag vill förändra. Man är väldigt rolig som individ på den här helt förvrängda jorden....
Min bror däremot. Han är ett exempel på en person bojkottar ordet ideal. Han lever precis under sina egna principer, sitt egna ideal och han strävar inte efter att efterlikna någon annan än den han själv är. Han är en person som jag verkligen avgudar och som jag verkligen ser upp till. Han låter sig aldrig tryckas ner eller bli påverkad när någon som jag själv ifrågasätter hans klädesval eller hobby. Han är verkligen den han är och för det är han så unik och speciell. Finns ingen skönare eller mer ärlig person än den där mannen. Älskar dig bror<3
Om alla hade stannat upp och ifrågasatt sina resonemang till varför man så hysteriskt bantar och alla dessa saker, så kanske alla fall av bulemi och anorexi hade försvunnit. Dagens skönhetsideal är förvrängt och helt sjukt. Jag säger bara en sak:
"Det är inte världen som är unik för människan utan människan som är unik för världen"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar